Fält Gärdas Gård eller Knipgården som den kallades sedan början av 1700-talet

Fält Gärdas gård har ett stort kulturhistoriskt värde. En av de få kvarvarande gårds- anläggningar i sitt slag som finns bevarade i oförändrat skick. Namnet Fält fick gården efter Knip Erik Persson, född 1859, död 1930. År 1878 blev han antagen som sjukvårdare vid Leksands kompani och fick soldatnamnet Fält. Han var den siste soldaten i Vargnäs. Namnet Knip kommer av soldatnamnet Knipe – från 1600-talet och ursprungligen från (Leksands) Lima By.
Knipgården, numera Perolsgården, kan man följa i alla tillgängliga kyrkböcker, men är säkert äldre än så. Fältgården är en avsöndring (avstyckning) från den större Perolsgården och kan följas i kyrkböckerna till 1700-talet.
En liten personbeskrivning av en person som har bebott gården. Erik Persson Fält i Vargnäs nr 7, född 27 september 1859, antogs 17 maj 1878 och fick exercisen approberad (godkänd) 1880. Han blev godkänd i Förberedande korpralskolan 1881 och var kommenderad vid Karlsborg 1882, där han samma år fick ett redgarnsnöre. Han gick kurs vid Garnisonssjukhuset 1883, blev sjukvårdssoldat 19 maj 1884, tjänstgjorde 15 juni 1884 på sjukhuset, befordrades till vice korpral i sjukvården 1 oktober 1901. Han avancerade till korpral i regementet 16 april 1907 och fick på egen begäran avsked 17 januari 1912 med vitsordet ” utmärkt väl”. Anm: Han uppges 1881 vara ogift och 1884 gift. Hans längd var 5 fot och 9 tum. Stamrullan (1888-95) anger: Längd 1,77m, mörkt hår, berömligt uppförande, gift, någorlunda räkna och skriva, litet hemmans bruk.
Lite mer historia om Fält Gärdas Gård
Idag används gården till flera saker, bland annat står den som värd för 9 håls fikat som vi har i det nybyggda huset med portlider mot gult tee på hål 10. Det är den mest kända funktionen, men efter den omsorgsfulla renoveringen som pågick åren 1998-2000 och hade Britta Gudmundsson som drivande kraft för det projektet, fick klubben en fungerande bakugn i huvudbyggnaden. Den brukas med jämna mellanrum och här kan man få sig ärtbulla till livs.
Ur: Vetenskaplig Information Uppsala (VIU)